How many carbs do I need?

Jag hade aldrig i hela mitt liv följt nån diet. Jag har aldrig bantat. Aldrig varit vegetarian. Jag har ätit vanlig mat. Det jag har känt för just där och då. Det har inneburit att jag i mitt vuxna liv har vägt nånstans mellan ca 52 och 64 kg. Som jag vet om iaf. Jag äger nämligen ingen våg. Ca 55-56 kg brukar vågen visa nästan oavsett hur mycket/lite jag äter eller tränar. Det är nog min setpoint, det min kropp är tänkt att ha som normalläge. Sen skiftar förstås fördelningen mellan muskler och fett på kroppen, men de få gånger jag står på vågen brukar den som sagt landa nånstans där.

I slutet på april i år hände nåt. Jag märkte tydligt på mina långpass att de gånger jag ätit mer kolhydrater veckan innan blev passen jobbigare att genomföra. Det låter bakvänt men den där väggen jag når när kolhydratreserven är slut, den är inte rolig. Mindre kolhydrater i kosten gjorde upplevelsen av väggen så mycket mildare. Jag började därför medvetet hålla nere mitt kolhydratintag för att testa lite (ingen pasta, potatis, ris och bröd) och vecka efter vecka fungerade kroppen bättre och bättre. Jag slapp dessutom magkramperna som alltid brukade kicka in efter ca 2,5 timmes löpning. Under maj skar jag ner ännu mera och uteslöt även frukt. Jag lade i stället till mera grönsaker och bär för att inte gå miste om c-vitaminer och annat bra. Helt plötsligt följde jag visst nån form av egen low-carb-kost. Kött, fisk, bacon, kyckling, keso, kesella, ägg, ost i alla möjliga former, low-carb-bröd, och som sagt grönsaker och bär, det är basen kan man säga. Jag äter 3 huvudmål; frukost, lunch och middag, sen minst 2 mellanmål, ibland även ett litet kvällsmål utöver det.

Ju närmare Stockholm Marathon jag kom desto mer började jag tvivla på mitt val. Samtidigt vågade jag inte riskera att äta något kolhydratrikt ifall magen skulle bli dålig. Skitränna under loppet skulle ju inte vara så kul. Det kändes som om alla skulle kolhydratladda inför loppet och det kändes märkligt att gå helt tvärtemot.

Att vakna på lördagen och veta att det har ju fungerat nu i ca 1,5 månader, så det borde fungera idag... men jag vet inte säkert... var lite pirrigt. Jag var ju till och med så osäker att jag inte vågat skriva om mitt experiment här. Sen började hur som helst loppet och ju längre jag sprang desto tryggare blev jag! Det funkar!!! Runt omkring mej hörde jag röster som sa att dom var hungriga, sugna på coca cola, trötta, orkeslösa och utan energi. Så kände aldrig jag! Jag hade en hög energinivå hela vägen, på mitt vatten, resorb och proteinkaka. Hej kroppen, jag gillar dej! Jag kan konstatera att för att orka prestera bra i 42 kilometer så vill min kropp helst ha massor av protein, en hel del fett och lite kolhydrater. Nu vet jag och är säker på att det funkar - för mej. Ska jag springa långt igen på tävling kommer jag säkert att köra det här upplägget igen! Därmed inte sagt att det fungerar på nån annan. Jag tror att man ska prova sej fram lite, precis som jag gjorde. Jag hade inget mål utan bara kände efter hur det kändes i kroppen och vips hade jag landat i det här.

Och vågen då, kanske nån undrar. Ja gissa! För skojs skull ställde jag mej på den måndagen innan maran och den visade 55,1 kg, alltså nästan exakt som den brukar. Däremot ser jag i spegeln att jag blivit lite senigare och att musklerna syns tydligare. Det höga proteinintaget gör säkert att fördelningen muskler/fett i min kropp ändrats en del och att jag lagt på mej nåt kilo mera muskelmassa.