Funderingar såhär två dygn senare

För bra precis två dygn sedan var jag ute på mitt livs andra marathon. Direkt efter loppet och även i går morse kände jag att jag nog var klar med den är distansen. Jag var glad och nöjd. Jag har visat för mig själv att jag klarar av den en gång och jag har visat för mig själv att jag klarar av att upprepa bravaden och dessutom göra det snabbare. Där slutade liksom motivationen för just marathon kände jag. I stället började jag tänka på det där 50-kilometersloppet som går i augusti. Jag hade klarat 8 kilometer till i lördags, så why not.

Nu kräver det såklart att jag åller i träningen med långa långpass, och det vet jag inte ännu om jag är beredd att göra. Det behöver jag ju å andra sidan inte bestämma ännu, eftersom jag oavsett ska ta minst 7 dagars löparvila. Det ger mig lite tid att fundera.

Å andra sidan började jag i går kväll och i morse att prata lite mer med Lars om att kanske ändå prova maran igen. Då kom en viss gnista tillbaka. Det är verkligen en upplevelse utöver det vanliga.

Sen har jag ju två stora mål kvar att träna till i år, Tjejmilen under 45 och Lidingöloppet under 2:48. Det motiverar som sjutton såklart och jag är lite småsur över att jag inte "får" vara med och springa intervaller med tjejerna i kväll. Men nån måste ju hålla koll på klockan också, så det får ju bli jag! På så sätt är jag ändå där och med och blir taggad. Nästa vecka är jag tillbaka med nya krafter. Då startar laddningen inför ovanstående lopp på allvar.

Gammal bild som får symbolisera hur jag ser ut när jag funderar över framtiden!