Racerapport: Jämtland på fötter 21km

I lördags var det alltså premiär för min del i loppet Jämtland på fötter. Tävlingen erbjöd två sträckor, halvmarathon (21km) med start i Brunflo och 11km med start i Marieby. Löpningen skedde till största delen längs asfalterad väg på "Annersia" via Marieby, Vallsundsbron, Frösön och slutligen till målet i Badhusparken här i Östersund.

För min del började lördagen med en dålig mage. Sluta läs nu om du är känslig!!!! Jag hade magknip, lätta kramper och fick bajja fem gånger innan klockan 11. Troligen thaimaten vi käkade i Malung på fredagen som spökade lite. Jag tvekade därför in i det sista innan jag åkte ner på stan för att efteranmäla mig. Det visade sig sen att jag inte hade behövt oroa mig. Magen var lugn resten av dagen!

Nästa orosmoment var vädret. Drygt 10 grader och lätt duggregn kändes visserligen snudd på perfekt för min del, jag har det ju tuffare med värme. Däremot kändes det att vinden tilltog allt mer. Jag kikade in på klart.se som lovade 8-10 sekundmeter. Inte kul! Man får trösta sig med att det är lika för alla. Dock skulle det bli kämpigare än jag hade tänkt innan. Starten gick och de första kilometrarna löptes i Brunflo där hus och träd skyddade. Väl ute på Mariebyvägen i första uppförsbacken kom chocken. Det kändes som om jag stod stilla på samma fläck och bara trampade luft. 

Inte ens när det var plant eller utför kunde man "vila". Motvind gör att man taggar till!

Loppet var klart mer kuperat än jag mindes sträckan från bilåkning. Det tillsammans med vinden gjorde att jag redan efter några kilometrar slutade kolla klockan för att inte bli deppig. Får jag indikation på att jag gör "dåliga" tider så är det lätt att jag dippar mentalt, och det ville jag såklart undvika. Jag sneglade ner på kilometertiden ibland efter en passering men hade noll koll på totaltiden medan jag sprang.

Som vanligt gick jag ut lugnt och började plocka placeringar i första backen. Tyckte ändå att jag var hyggligt stark uppför. Kanske har backträningen gett resultat (?).

Under loppet drack jag vatten på två drickastationer. Med ca 1 mil kvar gick jag över till resorb som jag fick av Lars.

Motvinden höll i sig ända till banan vek höger mot Östersund efter drygt 17 kilometer. Påminn mig gärna om att jag måste ta tag i bålträningen. Vid det här laget hade hela min core krampat ihop och jag kunde knappt andas för bröstkorgen var helt låst. Att hålla ihop kroppen för att hålla sig kvar på vägen med rak kurs vid sånna här vindförhållanden kräver lite mer tydligen...

På väg ner för Vallsundsbron - Sveriges sjunde längsta bro med sina 1504 meter

När jag kom upp på Vallsundsbron hade jag inte längre motvind utan kraftig sidvind från vänster. Det blåste så pass mycket att jag hade svårt att kontrollera mitt vänsterben, det blåste liksom in framför det högra och jag slog ihop fötterna ett antal gånger. Fotknölen på insidan av höger fot är fortfarande öm av alla gång jag sparkade ihop, trots att det nu gått nästan två dygn sen loppet.

I mål, äntligen! Mäktade tyvärr inte med någon riktig spurt pga bålkramper...

Mitt mantra under loppet var JAG ÄR STARK, JAG ÄR SNABB. På slutet fick jag verkligen kämpa emot kroppens vilja att stanna och försöka andas bort det onda i bål och bröstkorg. Det var till att bita ihop de sista kilometrarna och kämpa in i mål. Innan det var det bara kul. Jag sneglade på mina sista kilometertider och såg att jag lyckades hålla tempot uppe trots att jag hade ont. Det kändes bra. Tyvärr tänkte jag inte på att kolla hur jag låg till med totaltiden. Först när jag passerade mållinjen och stoppade klockan såg jag att den visade 1:50:13... Hade jag haft koll tidigare hade jag nog kunnat pressa mig under 1:50, men vad spelar det egentligen för roll så här efteråt. Det blev ju ett oväntat pers på distansen ändå. Om jag inte är fel ute gjorde jag 1:50:33 på GöteborgsVarvet 2011.

Lördagens hjälte, Lars cyklade med och peppade mig hela loppet igenom

Jag fick otrolig uppbackning under loppet eftersom Lars fanns i närheten hela tiden. Jag hade svårt att få i mig vatten på drickastationerna eftersom jag är ovan att dricka ur mugg när jag springer. Jag fick till och med gå några steg andra gången för att överhuvudtaget få ner vätskan. Att sen få en liten flaska resorb av Lars löste problemen. Jag stoppade den innanför linningen på tightsen och kunde plocka fram och småsmutta vid behov hela vägen till mål. Det är tråkigt att cykla sådär sakta i nästan två timmar, men så himla guld värt!!!

Kommentarer

Suzan sa…
Gött med pepp!!