Bilden av det perfekta livet

I morse innan jag klev upp så satte jag ihop ett kollage med en massa bilder från min helg. Jag tänkte att de skulle få bli mitt lunchinlägg idag med text i stil med att helgen har varit så himla härligt. För det har den. Men sen tänkte jag att jag ville skriva nån rad om det där med härligheten och det perfekta livet. Så vi tar det först åsså kanske helgen kommer sen ändå.

Jag, men inte idag utan från förra veckan. Med pigga ögon. Måste ha varit en bra dag.

När jag var yngre var min filosofi att alltid förvänta mig det värsta, för då tänkte jag att jag aldrig skulle bli besviken. Det tog mig ganska många år att inse att besviken blir jag ändå när det där sämsta tänkbara scenariot infrias. Å inte har jag kunnat vara glad på vägen heller eftersom jag gått runt och väntat på det dåliga. Det har tagit mig många år och mycket övning att i varje läge försöka se det positiva i det som händer och sker. Jag försöker alltid hoppas på det bästa, och om nåt annat inträffar så försöker jag se nåt bra i det också. Det går inte alltid, men de glada stunderna blir avsevärt fler.

Det gör att vissa människor stör sig på vad de kallar "mitt försök till äckligt positiv livssyn". Det är tråkigt såklart. Samtidigt så mår jag så ofantligt mycket bättre av att ha jobbat mig till den här förändringen. Livet går upp och ner och om det inte gjorde det så skulle det vara väldigt svårt att uppskatta topparna. Så tror jag iaf. Sen behöver jag träna på att inte liksom pracka på alla andra dessa positiva kommentarer som jag ibland gör när nån kommer till mig och beklagar sig över nåt. Utan att tänka mig för så säger jag högt alla de tankar jag själv tar till för att vända det negativa till nåt positivt. Jag måste tänka på att det är en process som jag behöver, men inte nödvändigtvis alla andra. Dessutom behöver de ju kanske inte just min vinkling utan skulle må bättre av att skapa en egen.

Det får bli nåt att träna vidare på helt enkelt. Ingen är perfekt. Definitivt inte jag. Jag har mycket att öva på.

Ibland bryter jag ihop helt också. Liksom grottar ner mig i det som hänt. Bölar okontrollerat tills jag fått ut all frustration. Jag behöver det också. Fast inte alls lika ofta som förr. 

Att lyfta en härligt helg, att se på bilder och minnas, det gör livet lättare de dagar det är tungt. Då kan jag gå tillbaka och se det som varit bra. Att allt inte är så skit som det känns just då. Jag behöver bli ännu bättre på det också. Bloggen är superbra men här finns så lite av mitt privatliv. Alla bilder jag har i telefon och dator skulle jag behöva ta en dag och välja ut, framkalla och göra fotoböcker, precis som jag gjorde förr. Jag jagar inte ett perfekt liv, däremot vill jag minnas de stunder som varit riktigt bra. För de finns. 

Hur gör du? Är du bra på att fokusera på det positiva och kan glädjas åt bra tider som varit?