Bra långpass med bra sällskap

Långpassen i år har verkligen varit ensamlöpning. Det blev ett pass i våras med L2 och Fredrik, sen har Lars cyklat med mig nån gång också, men annars har jag varit solokvist. Det har visserligen sin charm det också, men jösses va lättare det går när man har sällskap!

Ida lurade ut mig på en 22-kilometersslinga på ÖSK. Vi missade nog lite i början och även på slutet inne på stadion, men oj vilken tuff bana! Det är inte som ÖSK:s röda som nästan bara går på teknisk stig, här är det mer breda elljusspår, men upp och ner. Riktigt blött också bitvis, och det känns rejält i låren.

Det märks på fötterna att de varit blöta länge. Jag brukar inte få blåsor särskilt ofta, men idag blev det så.

Jag kanske inte hade världens smartaste uppladdning för en sån här utmaning heller. När jag kom hem från Umeå igår kväll så höll Lars på och gjorde sig i ordning för att ge sig ut på sin träning. Han tittade på mig och såg sådär förväntansfull ut som en hund som står vid dörren och viftar på svansen. Som är ivrig och bara väntar på att få komma ut. Så ber han mig följa med... Jag kunde liksom inte säga nej. Trots att jag på sin höjd tänkt jogga några kilometer för att bli av med bilkörningsstelheten... Att jag inte cyklat på nån månad och inte simmat på kanske ett år, och dessutom snudd på hatar simhallen för jag fryser så satans mycket där, verkar jag just i Ja-sägar-ögonblicket ha förträngt... Men det var faktiskt kul. 55 minuter cykel på Frösön, med en klättring upp till toppen (nya vägen) också. Sen 55 minuter simning. För min del mestadels bröst, men även lite rygg och frisim.

Hur som helst, tillbaka till idag. Behöver jag säga att mina ben var stumma redan innan vi skulle ta oss an ÖSK-terrängen?

Ida tuggar sig uppför en låååång och seg backe i slutet av passet. Här var mina ben riktigt tunga så jag tog faktiskt några gåsteg och passade på att fota.

Jag upplever att jag återhämtar mig allt bättre efter en uppförsbacke men ojojoj så jobbigt jag har det i själva backen. Idag var det inte så farligt flåsigt utan jag blev bara helt slut i benen i varje backe. Å som 22:an innehåller backar. I början springer man upp och ner, upp och ner, på nästan samma ställe, alldeles nära stadion. Sedan klättrar man så småningom över vägen och upp i skogen på ovansidan E14. Där blir det lite mera lättlöpt. Det går fortfarande upp och ner men backarna är inte lika långa och sugande. När man kommer tillbaka mot skidstadion blir det backigt igen. Däribland den där segingen där jag fotade Ida. Totalt tror jag att jag fick gå några steg vid två eller tre tillfällen idag för då var benen slut. Men det var ett riktigt kul pass och en fin slinga. Mycket bra träning! Nu slappar jag i soffan och tittar på Mustafa Mohamed som springer VM-maran. 


Kommentarer

Anonym sa…
Tack för ett väldigt bra pass! Undrar bara vad vi ska ta oss an för utmaning nästa gång? ;)
SARA BORG sa…
Brunfloviken runt? Det blir grusväg och asfalt, ca 35 kilometer. Eller kanske ÖSK-Spikbodarna-Odensala, terräng och lite asfalt, ca 20 kilometer. Det sista alternativet går ju att förlänga om man skarvar på nån extraslinga lite här och där :)
Anonym sa…
Ja! På båda! Och så har jag ett jättefint pass runt Frösöberget, in i skogen längs stigar och upp till kyrkan och längs vattnet hem, blir nog runt 30-35 km också :)