ÅSSÅ VAR DET JU DEN DÄRA CYKELVASAN (del 2 av 2)
Jag hade tagit mig till Evertsberg. Resan dit var förhållandevis lätt. Jag var pigg, glad och så nöjd över att jag tycktes ha mina snabba ben denna dag. Visst hade jag en och annan svacka men jag tog mig upp igen förhållandevis kvickt. Nu skulle jag "bara hem också". Det var lite så jag hade lagt upp det i mitt huvud, att jag skulle se allt från Evertsberg och framåt som att jag hade vänt och var på väg hem igen. Min salt- och resorbblandning var slut och jag bytte ut den här mot en vattenflaska. En tanke flimrade förbi att två timmar i den värmen på bara vatten skulle vara för länge, men jag hoppades att jag skulle hitta den där saltgurkan snart. Jag hade ju läst att det skulle finnas på vissa kontroller.
Tappar tempo och fokus
Efter Evertsberg händer något. Från att ha haft massor med folk runtomkring mig så blir jag plötsligen ganska ensam. Ingen tycks hålla samma tempo som mig. Antingen åker jag ikapp cyklister som är trötta och som jag passerar, eller så blir jag omåkt av sådana från startgrupper långt bakom mig som håller ett betydligt högre tempo. Jag är "själv". Mentalt hamnar jag i en dipp fast jag förstår det först inte. Jag tycker att livet är ganska behagligt och trampar på tills jag fattar att vänta nu, jag är visst ute och "söndagsåker". Jag har drömt mig bort, tänkt på annat. Glömt att jag är på tävling. Tempot är så pass lågt att jag upplever det ungefär på samma ansträngningsnivå som när jag cyklar till jobbet eller affären. Här blir jag lite irriterad på mig själv och försöker rycka upp mig, men det är inte helt lätt att tagga till där i skogen i min ensamhet. Jag börjar tänka på att jag är sugen på jordgubbar och cola, det vill jag ha när jag går i mål. Men mest tänker jag att det nog är väldigt dumt att bara dricka vatten nu. När jag stryker handen över ansiktet känner jag hur strävt det är och fingrarna blir alldeles vita av små saltkristaller. Jag svettas alltid ut mycket salt och behöver således fylla på, men jag har inget att fylla med. Så går det när man frångår uppgjord taktik och strategi, tänker jag för mig själv.
Vattnet som jag dricker börjar nu skvalpa runt i magen, kroppen tar inte upp det. Det är nu jag får börja betala för att jag drack upp min blandning under de första timmarna av loppet. Jag fortsätter ändå dricka vatten försiktigt, i brist på annat. Jag vill inte gå "torr". Jag gör fler än en miss efter Evertsberg, det är inte bara att jag glömmer att det är tävling utan jag börjar också fokusera på fel saker. Tidigare i loppet har jag läst den lilla texten på varje kilometerskylt, den som anger hur långt det är kvar till nästa kontroll. Nu börjar jag istället titta på hur långt det är kvar till målet i Mora. Hjärnan slutar fokusera på delmålen och tagga för dem. Det känns rätt segt där ett tag.
När jag kommer fram till den sista kontrollen i Eldris känner jag mig trygg och säker. Härifrån har jag sprungit många gånger i Vasastafetten och jag vet att jag kommer att orka, trots att jag nu mår ganska illa av allt vatten som bubblar runt i magen. Jag tar några munnar kaffe i kontrollen men hittar fortfarande ingen saltgurka. Så irriterande! Mår mer illa av kaffet, magen känns överfull, så jag drar vidare. Nu får jag upp tempot och kommer ikapp flera cyklister. Nu känns det att det är tävling och jag går på och har roligt igen. Det blir en riktigt fin avslutning på loppet.
Äntligen i mål! Vi kom dit allihopa vilket kändes extra roligt
I målet i Mora
Jag går i mål ganska trött och lätt illamående. Vet att Lars är på jordgubbs- och colazero-jakt så jag letar upp en gräsplätt i skuggan att sitta på. När vi möts kastar jag in några jordgubbar men känner ganska direkt att allt vatten måste ut först. Jag spyr upp jordgubbsvatten och känner direkt att så snart vattnet lämnat magen så lämnar illamåendet. Nu mår jag bra igen! Cola och jordgubbar smakar mumma och livet är ganska mumma. Jag är rätt säker på att jag kommit i mål före Micke, nu gäller det bara att räkna ner. Jag ligger på gräset så att jag kan snegla mot målområdet. Jag kollar klockan. Tomas och Jens startade 40 minuter efter mig. När den tiden har gått hoppas jag att jag inte missat dem, att de inte strosar runt där i målområdet på mässan och trivs.
Det visar sig att jag står som vinnare med 14 minuters marginal ner till nästa kollega. Gott så. Men jag hade gärna sett att vi alla startat tillsammans i stället. De hade förmodligen inte släppt mig i början, och sedan efter Evertsberg då jag drömde mig bort, tappade fokus och tempo, så hade vi kunnat hjälpa varandra. Då tror jag att vi alla hade fått bättre tider, även om jag då också är rätt säker på att jag fått spö i spurtstrid på slutet. Jag är inte explosiv. De är gamla hockeyspelare så de är... ja just det, explosiva! Men det hade jag kunnat ta. Kul var att vi alla tog oss i mål och hade en rätt angenäm resa dit. Min tid blev 4:20:12. Efter transport tillbaka till Sälen gick vi ut och åt, jag fick min fredagsoxe tillslut och den smakade ljuvligt. Vilken dag!
Hurra va vi är bra! Behöver jag säga att det var skönt att få av sig cykelskorna och slinka ner i floppisarna...
Erfarenheter från loppet
När jag nu har några dagar sedan loppet så har jag hunnit tänka en del. 94 kilometer är långt och för att hålla fokus hade jag behövt mer folk runtomkring på slutet. Jag startade i en startgrupp lite för långt fram, vilket jag ska dra lärdom av om jag ska köra loppet igen. När man börjar bli trött i huvudet så går det mycket enklare att behålla fokus om man ligger tillsammans med andra. Jag tar också med mig att direkt när tanken om att jag borde ha mera resorb slog mig så skulle jag ha ropat till Lars vid kontrollen i Evertsberg. Jag hade ju ändå den möjligheten i och med att han stöttade upp längs hela loppet. Han hade ju med sig i ryggsäcken och hade lätt kunnat göra i ordning en flaska för att byta av någon mil längre fram. I stället underskattade jag hur pass två timmar i sådan värme på bara vatten skulle påverka, och körde på ändå. Jag är rätt säker på att det här var mitt största misstag i loppet, och att jag hade fått en betydligt bättre tid och sluppit vara lätt illamående under sista delen. Nu kanske det låter som om det var jättejobbigt - det var det inte. Jag menar bara att det hade kunnat kännas ännu bättre. Det som var värst under hela dagen var faktiskt fötterna och ryggen. Jag hade en del värk som jag inte känt av förut direkt. Jag fick trixa lite med sittställningen och det fungerade hyggligt. Den största överraskningen i positiv bemärkelse när det gäller kroppen var röven. Inga problem alls, och jag som varit så orolig innan. Sadelbytet verkar ha gjort att jag hittat hem så att säga. Allt som allt så var det en bra dag!
Tappar tempo och fokus
Efter Evertsberg händer något. Från att ha haft massor med folk runtomkring mig så blir jag plötsligen ganska ensam. Ingen tycks hålla samma tempo som mig. Antingen åker jag ikapp cyklister som är trötta och som jag passerar, eller så blir jag omåkt av sådana från startgrupper långt bakom mig som håller ett betydligt högre tempo. Jag är "själv". Mentalt hamnar jag i en dipp fast jag förstår det först inte. Jag tycker att livet är ganska behagligt och trampar på tills jag fattar att vänta nu, jag är visst ute och "söndagsåker". Jag har drömt mig bort, tänkt på annat. Glömt att jag är på tävling. Tempot är så pass lågt att jag upplever det ungefär på samma ansträngningsnivå som när jag cyklar till jobbet eller affären. Här blir jag lite irriterad på mig själv och försöker rycka upp mig, men det är inte helt lätt att tagga till där i skogen i min ensamhet. Jag börjar tänka på att jag är sugen på jordgubbar och cola, det vill jag ha när jag går i mål. Men mest tänker jag att det nog är väldigt dumt att bara dricka vatten nu. När jag stryker handen över ansiktet känner jag hur strävt det är och fingrarna blir alldeles vita av små saltkristaller. Jag svettas alltid ut mycket salt och behöver således fylla på, men jag har inget att fylla med. Så går det när man frångår uppgjord taktik och strategi, tänker jag för mig själv.
Vattnet som jag dricker börjar nu skvalpa runt i magen, kroppen tar inte upp det. Det är nu jag får börja betala för att jag drack upp min blandning under de första timmarna av loppet. Jag fortsätter ändå dricka vatten försiktigt, i brist på annat. Jag vill inte gå "torr". Jag gör fler än en miss efter Evertsberg, det är inte bara att jag glömmer att det är tävling utan jag börjar också fokusera på fel saker. Tidigare i loppet har jag läst den lilla texten på varje kilometerskylt, den som anger hur långt det är kvar till nästa kontroll. Nu börjar jag istället titta på hur långt det är kvar till målet i Mora. Hjärnan slutar fokusera på delmålen och tagga för dem. Det känns rätt segt där ett tag.
När jag kommer fram till den sista kontrollen i Eldris känner jag mig trygg och säker. Härifrån har jag sprungit många gånger i Vasastafetten och jag vet att jag kommer att orka, trots att jag nu mår ganska illa av allt vatten som bubblar runt i magen. Jag tar några munnar kaffe i kontrollen men hittar fortfarande ingen saltgurka. Så irriterande! Mår mer illa av kaffet, magen känns överfull, så jag drar vidare. Nu får jag upp tempot och kommer ikapp flera cyklister. Nu känns det att det är tävling och jag går på och har roligt igen. Det blir en riktigt fin avslutning på loppet.
I målet i Mora
Jag går i mål ganska trött och lätt illamående. Vet att Lars är på jordgubbs- och colazero-jakt så jag letar upp en gräsplätt i skuggan att sitta på. När vi möts kastar jag in några jordgubbar men känner ganska direkt att allt vatten måste ut först. Jag spyr upp jordgubbsvatten och känner direkt att så snart vattnet lämnat magen så lämnar illamåendet. Nu mår jag bra igen! Cola och jordgubbar smakar mumma och livet är ganska mumma. Jag är rätt säker på att jag kommit i mål före Micke, nu gäller det bara att räkna ner. Jag ligger på gräset så att jag kan snegla mot målområdet. Jag kollar klockan. Tomas och Jens startade 40 minuter efter mig. När den tiden har gått hoppas jag att jag inte missat dem, att de inte strosar runt där i målområdet på mässan och trivs.
Det visar sig att jag står som vinnare med 14 minuters marginal ner till nästa kollega. Gott så. Men jag hade gärna sett att vi alla startat tillsammans i stället. De hade förmodligen inte släppt mig i början, och sedan efter Evertsberg då jag drömde mig bort, tappade fokus och tempo, så hade vi kunnat hjälpa varandra. Då tror jag att vi alla hade fått bättre tider, även om jag då också är rätt säker på att jag fått spö i spurtstrid på slutet. Jag är inte explosiv. De är gamla hockeyspelare så de är... ja just det, explosiva! Men det hade jag kunnat ta. Kul var att vi alla tog oss i mål och hade en rätt angenäm resa dit. Min tid blev 4:20:12. Efter transport tillbaka till Sälen gick vi ut och åt, jag fick min fredagsoxe tillslut och den smakade ljuvligt. Vilken dag!
Erfarenheter från loppet
När jag nu har några dagar sedan loppet så har jag hunnit tänka en del. 94 kilometer är långt och för att hålla fokus hade jag behövt mer folk runtomkring på slutet. Jag startade i en startgrupp lite för långt fram, vilket jag ska dra lärdom av om jag ska köra loppet igen. När man börjar bli trött i huvudet så går det mycket enklare att behålla fokus om man ligger tillsammans med andra. Jag tar också med mig att direkt när tanken om att jag borde ha mera resorb slog mig så skulle jag ha ropat till Lars vid kontrollen i Evertsberg. Jag hade ju ändå den möjligheten i och med att han stöttade upp längs hela loppet. Han hade ju med sig i ryggsäcken och hade lätt kunnat göra i ordning en flaska för att byta av någon mil längre fram. I stället underskattade jag hur pass två timmar i sådan värme på bara vatten skulle påverka, och körde på ändå. Jag är rätt säker på att det här var mitt största misstag i loppet, och att jag hade fått en betydligt bättre tid och sluppit vara lätt illamående under sista delen. Nu kanske det låter som om det var jättejobbigt - det var det inte. Jag menar bara att det hade kunnat kännas ännu bättre. Det som var värst under hela dagen var faktiskt fötterna och ryggen. Jag hade en del värk som jag inte känt av förut direkt. Jag fick trixa lite med sittställningen och det fungerade hyggligt. Den största överraskningen i positiv bemärkelse när det gäller kroppen var röven. Inga problem alls, och jag som varit så orolig innan. Sadelbytet verkar ha gjort att jag hittat hem så att säga. Allt som allt så var det en bra dag!
Kommentarer