SVÅRA FRÅGOR
Ibland funderar jag mycket på de stora frågorna. Ni vet krig, flyktingkriser och svält. Oftast trattas mina tankar ner till den enskilde människan och gruppens påverkan. Eller den enskildes påverkan på gruppen.
Som beteendevetare så har jag ett brinnande intresse för hur vi människor agerar och hur vi påverkar och påverkas av det sammanhang vi befinner oss i. Alltifrån hur vi formar ideal som vi har med oss i samhället till hur vi formar åsikter, tankar och attityder gentemot egna och andra grupperingar, som i förlängningen kan leda till små eller stora konflikter.
Häromkvällen när jag var ute och gick så var jag arg. Jag insåg plötsligt det där jag skrev om sedan med hur jag blev uppskrämd som liten, något jag nästan hade glömt bort eller i varje fall inte tänkt särskilt mycket på de senaste åren. Vi kom att prata om det på jobbet igår under lunchen, hur jäkla svårt det är med kommunikation med och inför barn. Jag har mest pojkar i min närhet med mina syskonbarn och sambons syskonbarn. Av den enkla anledningen gör jag inte skillnad på dem på grund av kön. Däremot gör jag det på grund av att de är olika som individer och i olika åldrar, vilket är på gott och ont. Att jag behandlar dem olika alltså. Att de är olika som individer är förstås mest bara av godo. Hade Vide och Nilas varit en tjej och en kille hade kön blivit en parameter som jag är ovan vid hos barn i min omgivning. För när jag själv var barn var vi ju bara tjejer i familjen, så då fanns heller ingen könsskillnad bland barn i min absoluta närhet. Däremot blev vi och blir fortfarande olika behandlade av våra föräldrar. Jag har många tankar runt det här men jag har inga givna svar.
LÄS OCKSÅ: Är du aldrig rädd?
Jag har skrivit förut om det här med kroppen och mitt förhållande till den, vikten och mat. Eftersom jag själv inte haft några problem med min vikt åt något håll eller problem med negativa tankar runt min vikt är kanske mer korrekt att skriva, så har jag inte så många egna erfarenheter på när vuxnas kommunikation satt spår. Tack och lov. Det finns ett par tillfällen då jag vet att jag blev ledsen över kommentarer, en då jag var väldigt ung, kanske 3-4 år då en vuxen skämtade om att jag behövde BH eftersom jag hade så mycket "barnhull" och en gång i tonåren då jag fått lite rumpa. Men av någon anledning fick ingen av dessa kommentarer mig att koppla det till vikt och mat. Men det hade det förstås kunnat göra.
Det jag vill komma till är att det så lätt blir fel. Trots att vi har goda intentioner med saker som vi säger eller gör så kan det landa in helknasigt hos mottagaren. Det gäller såväl i kommunikation med vuxna som med barn förstås. Att säga saker i syfte att varna kan sätta skräck på samma sätt som att en vuxens strävan efter att äta hälsosamt kan ge barn ett komplicerat förhållningssätt till mat. Bara med att skriva och publicera det här inlägget kanske jag skrämmer upp en förälder? Faan alltså. Det här är svårt på riktigt.
LÄS OCKSÅ: Barns vikt och matvanor (som jag läste i morse och som fick mig att spinna vidare på det här med kommunikation med barn)
Ibland blir det helt snurrigt i mitt huvud och jag vet varken ut eller in. Vad sjutton är rätt och vad är fel? Sedan tänker jag också att barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör. Då blir det lite enklare. Om jag föregår med gott exempel, är trygg i mig själv och mina val, då hoppas jag att det smittar av sig på min omgivning - små som stora. Nä hörrni, nu blev det alldeles för komplicerat i mitt huvud så nu måste jag tänka på något annat. Men innan dess, läs också mitt sista lästips för dagen. Det är på samma tema, alltså att ta hand om sig själv. Återigen, det här med att barn gör som vi gör och inte som vi säger, det ligger nog en hel del i det. Ta hand om dig, det vinner både du och din omgivning på!
LÄS OCKSÅ: Mata hjärnan med positiva tankar
Rörelseglädjen hos ett barn. Så härligt okomplicerad och oförstörd. Jag kommer att göra allt jag kan för att den ska få vara så. Men om det är något jag är rädd för här i livet så är det att jag ska tabba mig och vara den som kanske i välmening säger eller gör något som landar fel
Som beteendevetare så har jag ett brinnande intresse för hur vi människor agerar och hur vi påverkar och påverkas av det sammanhang vi befinner oss i. Alltifrån hur vi formar ideal som vi har med oss i samhället till hur vi formar åsikter, tankar och attityder gentemot egna och andra grupperingar, som i förlängningen kan leda till små eller stora konflikter.
Häromkvällen när jag var ute och gick så var jag arg. Jag insåg plötsligt det där jag skrev om sedan med hur jag blev uppskrämd som liten, något jag nästan hade glömt bort eller i varje fall inte tänkt särskilt mycket på de senaste åren. Vi kom att prata om det på jobbet igår under lunchen, hur jäkla svårt det är med kommunikation med och inför barn. Jag har mest pojkar i min närhet med mina syskonbarn och sambons syskonbarn. Av den enkla anledningen gör jag inte skillnad på dem på grund av kön. Däremot gör jag det på grund av att de är olika som individer och i olika åldrar, vilket är på gott och ont. Att jag behandlar dem olika alltså. Att de är olika som individer är förstås mest bara av godo. Hade Vide och Nilas varit en tjej och en kille hade kön blivit en parameter som jag är ovan vid hos barn i min omgivning. För när jag själv var barn var vi ju bara tjejer i familjen, så då fanns heller ingen könsskillnad bland barn i min absoluta närhet. Däremot blev vi och blir fortfarande olika behandlade av våra föräldrar. Jag har många tankar runt det här men jag har inga givna svar.
LÄS OCKSÅ: Är du aldrig rädd?
Jag har skrivit förut om det här med kroppen och mitt förhållande till den, vikten och mat. Eftersom jag själv inte haft några problem med min vikt åt något håll eller problem med negativa tankar runt min vikt är kanske mer korrekt att skriva, så har jag inte så många egna erfarenheter på när vuxnas kommunikation satt spår. Tack och lov. Det finns ett par tillfällen då jag vet att jag blev ledsen över kommentarer, en då jag var väldigt ung, kanske 3-4 år då en vuxen skämtade om att jag behövde BH eftersom jag hade så mycket "barnhull" och en gång i tonåren då jag fått lite rumpa. Men av någon anledning fick ingen av dessa kommentarer mig att koppla det till vikt och mat. Men det hade det förstås kunnat göra.
Det jag vill komma till är att det så lätt blir fel. Trots att vi har goda intentioner med saker som vi säger eller gör så kan det landa in helknasigt hos mottagaren. Det gäller såväl i kommunikation med vuxna som med barn förstås. Att säga saker i syfte att varna kan sätta skräck på samma sätt som att en vuxens strävan efter att äta hälsosamt kan ge barn ett komplicerat förhållningssätt till mat. Bara med att skriva och publicera det här inlägget kanske jag skrämmer upp en förälder? Faan alltså. Det här är svårt på riktigt.
LÄS OCKSÅ: Barns vikt och matvanor (som jag läste i morse och som fick mig att spinna vidare på det här med kommunikation med barn)
Ibland blir det helt snurrigt i mitt huvud och jag vet varken ut eller in. Vad sjutton är rätt och vad är fel? Sedan tänker jag också att barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör. Då blir det lite enklare. Om jag föregår med gott exempel, är trygg i mig själv och mina val, då hoppas jag att det smittar av sig på min omgivning - små som stora. Nä hörrni, nu blev det alldeles för komplicerat i mitt huvud så nu måste jag tänka på något annat. Men innan dess, läs också mitt sista lästips för dagen. Det är på samma tema, alltså att ta hand om sig själv. Återigen, det här med att barn gör som vi gör och inte som vi säger, det ligger nog en hel del i det. Ta hand om dig, det vinner både du och din omgivning på!
LÄS OCKSÅ: Mata hjärnan med positiva tankar
Kommentarer