Jämthjulingen 2016

...eller den alternativa rubriken "Varför vara ute i god tid när en kan stressa?!" Nu blir det race på race här i bloggen men så såg helgen i princip ut. 

Jag har varit riktigt rosslig i luftrören sedan urblåsningen under Åsarna MTB Challenge i lördags men smärtan avtog sakta men säkert fram på söndagseftermiddagen så då drog jag ut på en kort snigeljogg på ungefär 3 kilometer för att få igång systemet. L skruvade isär sin räser och jag trodde att vi ställt in de lösa planer vi haft på att köra nationaldagsräser måndag förmiddag för tredje året i rad.

När jag vaknade på måndags morgon kände jag mig mosig och hade en inte helt fräsch smak i munnen efter mina första hostningar. Eftersom jag visste att L:s cykel var isärplockad satte jag mig och käkade frukost i godan ro. Klockan 9:55 kommer han in i köket med andan i halsen och meddelar att cykeln sitter ihop och vi ska köra loppet. Då blev det bråda tider vill jag lova eftersom 10:45 skulle föranmälan stänga och 11:00 skulle starten gå. Vi har dessutom 15-20 minuter körtid in till rådhuset också beroende på trafiksituation och vägval.

 Klar för start! Någon uppvärmning fanns det inte tid för

Vi hann precis in till stan i tid. Jag sprang och fixade med anmälan medan L parkerade cykelbussen och lastade ur hojarna. Sedan var det bara att dra på nummerlappen och trampa en liten extravända innan det var dags för start. Tack och lov uppmanade speakern vid flera tillfällen alla som tänkte cykla snabbare än en och en halv timme att gå och ställa sig i den främre delen av startfältet, vilket jag bommat de två tidigare åren. Det har resulterat att jag fått trampa som en galning första femman för att komma i kapp alla som håller ungefär samma tempo som mig själv. Det här är ett familjelopp så det är många barnfamiljer att cykla förbi om man som jag ställer sig längst bak, min vana trogen från löptävlingar.

Det här gången kom jag in bra i starten och fick rulla med lätt i klungan en bit bakom följebilen. Tack och lov för det med tanke på den bristande uppvärmningen. Jag åkte förbi hos systeryster som stod ute med kiddosarna och hejade på. Efter några kilometer släpptes vi fria och det var "bara" att börja trampa på riktigt.

Jag var lite för dragvillig för mitt eget bästa i år igen, jag har en del att lära av taktikern Petter Northug kan en väl säga, och jag gick inledningsvis lite för ofta upp i täten på klungan vilket fick till följd att många starka passade på att vila bakom mig och rycka när jag var stum. Men efter ungefär halva loppet började jag köra med en tjejklunga där vi i stället hjälptes åt och hade en bra kommunikation. Tyvärr tappade vi några båda framåt och bakåt så mot slutet var det jag och en tjej till som körde. Riktigt roligt faktiskt.

I mål! Stortorget fylldes sakta men säkert med cyklister. Han med vit tröja och långa, svarta bibs är min kille som återigen gjorde ett kanonlopp och kom i mål top 10 nånstans

Jämthjulingen mäter 38-40 kilometer nånstans. Min klocka stämde inte riktigt med arrangörernas skyltning så jag svävar lite på distansen här. I år valde de att köra det som ett rent motionslopp utan tidtagning, vilket jag tycker är både bra och dåligt. Bra eftersom det för egen del inte fanns tillstymmelse till tävlingsångest, men såklart vill jag ändå i efterhand gärna veta en officiell tid och en placering. Jag klockade mig själv men startade klockan nästan en minut innan start för att vara redo när skottet gick, och stannade den heller inte exakt i mål, så någon exakt tid fick jag inte. Men någon minut sämre än förra året blev det, vilket inte är så konstigt med tanke på förutsättningarna.

Äntligen en kopp kaffe!

Efter loppet blev det ett par timmars väntan i solen på torget innan det var dags för prisutlottningen. Vi hittade flera kända ansikten, bland annat Erika och Claes. Om någon kommer i håg förra årets lopp så var vädret riktigt pissigt då. När jag kom i mål så såg jag ingen Lars utan brände därför hemåt. Jag mötte honom halvvägs då han kom med bil på väg för att hämta upp mig. Då hade han varit hem och bytt till torra, varma kläder. Jag gjorde detsamma innan vi åkte tillbaka ner på torget för att stå under ett paraply.

Snabba Erika. Förra våren var vi ungefär jämnstarka. Sedan blev hon ruggigt bra under sommaren och gjorde under fyra timmar på Cykelvasan. Inspirerande!

Det är riktigt kul att se att en kan få en sådan utveckling i sin cykling. Det ligger givetvis en hel del träning bakom Erikas framsteg vilket sporrar mig att vilja cykla mera. 

Vi var sjukt snygga i sherides-kläderna och dessutom väldigt glada. Jag hade kompletterat med armvärmare och strumpor från craft, solglasögon rossignol, suunto-klocka och shimano cykelskor

Allt som allt blev det återigen en riktigt härlig och solig cykeldag och jag kunde stänga långhelgen med ett leende på läpparna och många nya fräknar i ansiktet.

Kommentarer