Mitt St Olav 2016

Ni vet, jag lovade ju i fredags att jag skulle berätta om ett äventyr som jag skrev att jag varit ute på innan jobbet. Jo, det var faktiskt så att jag var en sväng till Norge för att springa St Olavsloppet! Varning för ett långt inlägg.


Jag har inte velat skriva om det innan eftersom jag har lätt för att nojja så mycket ändå och jag ville inte göra det värre, men nu såhär i efterhand kan jag skriva om det också. För på midsommar blev det bestämt att jag skulle hoppa in och ta en tidig sträcka på fredagens etapp, antingen det första på 5,4 kilometer eller den andra på 9,0 km. Vi bestämde inte exakt utan Fredrik och jag skulle göra upp det under veckan.

LÄS OCKSÅ: Mot Tjejmilen 2016, en annorlunda tränings- och tävlingssommar

Det är perfekt för mig att ta det såhär med relativt kort varsel ändå för då hinner jag inte fundera alltför mycket och jag hinner definitivt inte öka på träningsdosen för att förbättra formen, utan det är bara att gilla läget och genomföra. Men alltså ojoj vad tävlingsångesten kröp sig på ändå. Jag har ju som längst sprungit fem kilometer sammanhängande (utan gå-pauser) sedan jag kom igång med löpningen igen och nu skulle jag alltså tävla utan att alls vara förberedd fysiskt för det.

Så på onsdagseftermiddagen blev Fredrik sjuk och jag tog liksom för givet att vi nog skulle ställa in Norge-trippen. Så precis när jag hade gått och lagt mig får jag ett sms med frågan om jag kan ta hans sträcka också. OCKSÅ. Alltså fattar ni? Jag som joggat som längst 5 kilometer i förra veckan i 6:11-tempo skulle nu alltså plötsligt tävla på distansen 14,4 kilometer. Ändå tvekade jag inte. Jag säger inte nej till något jag innerst inne vet att jag kan klara av även om det kommer att bli kämpigt, att jag kommer att bli galet trött, att jag kanske kommer att tvingas gå och fastän jag kommer att få ont. Fredrik lovade att hänga med och köra bilden även om han inte kunde springa. Så jag sade ja.

Strax efter klockan sex åkte jag hemifrån för att möta upp Fredrik och dra till Sandvika på norska gränsen där jag skulle starta. Jag var lite pirrig men ändå inte alls så mycket som jag kan vara när jag är i bra form och gärna vill springa fort och persa. Nu var jag bara lite nervös över det faktum att jag inte ens visste vilken utgångsfart jag skulle välja för att orka och att jag inte hade en aning om hur kroppen skulle svara efter de där första kilometrarna. Jag skojade om att det kände ungefär som när jag skulle springa Stockholm marathon första gången. Då hade jag kommit upp till ungefär 30 km i distans på träning så den sista milen kändes väldigt osäker. Nu var jag plötsligt i samma sits - den sista milen kände osäker! 

1. Före start. Lite pirrig men mest starstruck för att Thomas Northug också skulle springa
2. Ute på min första sträcka. Det känns finfint och gubben i keps tuggar på i ett klockrent tempo
3. Mot slutet på andra sträckan. Riktigt trött och fötterna lämnar knappt marken längre
4. Växling, äntligen!

Någon uppvärmning var det inte tal om mer än att jogga några hundra meter till och från en bajamaja strax innan start. Varför slösa på de få löpsteg jag hade i kroppen? Känslan var bra och jag tänkte att det här kan gå precis hur som helst. Antingen överraskar jag mig själv och smäller av ett kanonlopp, ungefär som förra året på Spring en mil vinn en bil, då jag var i en liknande - om än något bättre - sits. Även då var det Fredriks fel eller förtjänst att jag sprang, beroende på hur en ser det.


Hur som helst så ställde jag mig allra längst bak i min startgrupp och joggade iväg. Sträckan skulle slutta utför men med några mindre stigningar här och där, främst nästan direkt i början. Jag hittade ett lagom tempo och låg långt bak ihop med några andra. Jag tuggade på och när klockan pep för första kilometern så såg jag att jag hållit 5:28. Det verkade rimligt och jag kände mig extremt pigg. Där fick jag nog en lite mental boost också vilket fick till följd att jag ökade tempot och kom ikapp herren med kepsen. Klockan pep för två kilometer där den sista gått på 5:02. Nu slog jag följe med kepsmannen som farthållare och tillsammans tuggade vi oss upp i fältet, förbi löpare efter löpare. Han höll stadigt i 5:20 så honom följde jag till det bara var mindre en en kilometer kvar till växlingen, då tappade han lite i en uppförsbacke medan jag körde på. Jag tänkte att han kommer säkert i kapp, för han och de andra skulle ju in och växla över. Själv skulle jag fortsätta med sträcka 2 så att spurta vore rent idiotiskt. 

Jag tog fållan för passering medan de andra lagen växlade över till nya, pigga och klart starkare löpare på denna längre sträcka. Själv hade jag som taktik att jag nu skulle sänka farten och jogga igenom. Nu var det ju så - tack och lov - att det gick utför så något markant sänkning blev det inte inledningsvis även om pulsen sjönk. 

Nu började den mentala kampen. Löpare efter löpare sprang om mig. Jag hade ont i fotsulorna av friktionen och att det nu gick utför gjorde att jag spände mig extremt för att hålla styrseln. Jag fick ont i musklerna ellän revbenen och i axlar och skuldror. Jag peppade mig själv med att jag ändå gjorde det bra som ens orkade springa. Det är inte många veckor sedan jag hade problem med att jogga de tio minutrarna på nedvarvningen till mina och Emmas intervallpass, utan tvingats gå hälften för att min bål inte orkat hålla ihop riktigt i löpsteget. Jag kämpade och kämpade och kämpade. Så äntligen närmade jag mig växlingen och kunde mentalt slappna av, jag skulle ju klara det! En liten liten spurt orkade jag med också innan jag fick lämna över och sätta mig i gräset en stund sådär lite i eufori över att det faktiskt gick vägen.

För den som gillar att nörda lite med tider och sådant (vilket jag gör) så snittade jag 5:18 min/km på den första sträckan (5,4 km) och 5:36 på den andra (9,0 km). Det blev ett totalsnitt på 5:29 på 14,4 km, vilket är kanonbra utifrån mina nuvarande förutsättningar. Dock tänkte jag på kvällen att det jag höll på andra delen i runda slängar är vad jag snittade under hela mina maror 2012 och 2013, men då hade jag förstås helt annan träning bakom mig. 

Nåväl, efter min löpning bar det av hemåt för jobb innan jag kunde ta helg. Vi (min arbetsgivare alltså) köpte ett bolag samma dag och jag hade pressaktiviteter och intern information att sy ihop och få ut. Eller ja, jag hade förberett allt tidigare under veckan så det skulle bara sjösättas. 

Hur som helst kände jag mig fräsch. Öm i skulderpartiet som sagt och lite känning i tandhöften, men i övrigt ingenting. Fast ni som kört hårt utan att vara tränad för det kan säkert räkna ut hur det kändes att kliva ur sängen på lördag morgon, för att inte tala om dag två? Jamenvisst, som överkört av ett jävla tåg. Ont överallt, inte minst i framsida lår av utförslöpningen. All gå i trappor är en pina och det gamla tricket att gå baklänges fungerar inte, det gör ont ändå. Så nu blir det några dagars löparvila innan jag fortsätter min träning mot Tjejmilen, med stärkt självförtroende. 

Kommentarer