Årets rekordtidiga längdpremiär

Den 5 november, smaka på det, så tidigt på längdskidor måste det vara länge sedan jag var - om än någonsin?! Fast det är klart, som barn åkte jag säkert hemma på gräsmattan på första snön även om den knappt täckte stråna, så jag har troligen åkt i oktober någon gång i forntiden.


Apropå att åka hemma på gräsmattan, L körde skoter här igår trots att vi max har ett par centimeter snö, men det har varit kallt så marken är frusen och håller fint. Fast nu var det ju inte skoteråkning jag skulle skriva om utan längdisar. Jag såg på Facebook tidigare i veckan då jag var nere i Västerås och jobbade, att Östersund preppade skidspår på stadion. Kommunen sparar snö från förra säsongen som nu kördes ut och toppades med konstsnö, om jag förstått det hela rätt. Fram till och med mitten på december så tar de ut en spåravgift om en vill åka på den just nu 1,7 kilometer långa slinga som är öppen. Ett dagskort för vuxen kostar 40 kronor och för barn 10 kronor, bland de billigare aktiviteter en kan göra ändå alltså. Såklart ville jag åka! Här hittar du mer information om skidstation, spåravgifter m.m.


Spårkort kan köpas på Intersport i Lillänge eller vid skidspåret. Det går bra att swisha pengarna också, vilket jag gjorde. Längs spåret finns kontrollanter, vilket kan vara bra att känna till. Det första jag gjorde när jag kom på skidorna var att dra en vurpa. Jag skulle kliva i det klassiska spåret och fick liksom bakvikt vilket gjorde att jag drattade på rumpan sådär lite lagom förnedrande precis där ett helt gäng stod och pratade. Det är liksom inte helt lätt med balans och så på skidorna när en inte åkt på länge. Jag ska ju dessutom försöka lära mig klassiskt nu, efter att bara ha skejtat sedan slutet på 90-talet. Vi är ett gäng från jobbet som ska åka Stafettvasan (klassisk skidåkning) så nu måste jag vänja mig vid det.


Jag hade planerat att åka 5 kilometer, vilket alltså skulle bli tre varv på slingan. Första varvet gick inte alls bra. Jag frös, framförallt om händerna, och tekniken fungerade inte. Jag hade ingen balans och det var knepigt att få fast skidorna uppför. Eller rättare sagt, jag litade inte på skidorna och trippade mer än det sedan visade sig att jag hade behövt göra. På varv två kändes det bättre. Händerna fungerade igen då jag äntligen hade fått igång "värmesystemet". Temperaturen visade -6 och jag är en riktig fryslort. När jag kom till den del av banan som går uppför vågade jag nu glida ut lite mer och det greppade rätt bra. Eftersom jag har noll intresse för vallning så åker jag så Fischers skin-skida, en klassisk skida med "hår" under - den nya tidens vallningsfria. Fast inga skidor är vallningsfria, jag lämnade in mina för lite kärlek (läs: glidvalla) efteråt. Glidytorna var nämligen alldeles vita, och så ska det inte vara. Det gick supertrögt dessutom så jag fick staka även när det gick nerför, fast det var jag egentligen inte ledsen för på grund av den dåliga balansen inledningsvis. Så på det tredje och sista varvet lossnade det äntligen! Kroppen var varm och jag kunde åka på relativt problemfritt som det kändes. Ett tag funderade jag på om jag skulle fortsätta, då jag inte alls var ett dugg trött, men beslutade mig för att hålla mig till min plan.


Idag är jag glad att jag inte åkte längre, 5 kilometer är en bra förstadistans för mig. Det känns tillräckligt ändå i höftböjarna kan jag säga. Fast jag gillar ju träningsvärk, så att jag känner att jag gjort något nytt, rörelser som kroppen är ovan vid. Nu får vi se hur det blir idag, om jag åker en vända till eller om jag snörar på mig löparskorna i stället.

Vad ska du träna idag?

Kommentarer