Att leva som en lär, inte alltid så jäkla lätt

Ursäkta svordomen, men det är faktiskt inte alltid så lätt som jag ibland får det att låta. Du vet, jag är en sådan där person som tycker en massa. Oftast kommer det ut ur munnen också, jag hinner inte alltid bita av innan det är försent, knipa käft när jag borde och allt sådant där. 


Att tycka, att fatta beslut eller att välja. Allt sådant kommer lätt för mig. Jag är inte en person som går runt och oroar mig för saker speciellt ofta eller är uppgiven över vart världen är på väg. Tvärtom drivs jag av att det är svårt, jag får energi och går upp till kamp när livet visar sig från sin fula eller svåra sida. När världen går åt fel håll måste jag nästan tvångsmässigt vidta en god handling. Om jag inte har pms förstås för då blir jag bara en blöt fläck på golvet. Alla människor är olika, och det är ju så häftigt. Jag tycker inte att jag är bättre än en person som oroar sig över saker eller att alla borde vara som mig. Tvärtom så gillar jag det här med att vi är olika och kompletterar varandra. Om jag inte hade någon som oroade sig i min närhet eller i omvärlden så är det mycket möjligt att jag totalt skulle missa en massa saker som jag behöver veta, helt enkelt för att jag liksom har naturliga skygglappar på och vill se allt från en positiv sida.

På jobbet pratar jag mycket om hälsa just nu och hälsosamma arbetsplatser. Att skapa en hälsosam arbetsplats som passar både för en som oroar sig mycket och kräver stabilitet för att må bra och prestera, samt för en som drivs av utmaningar och måste ha kniven mot strupen för att inte bli uttråkad och apatisk, det kräver en del. Det är coolt och kittlande att hitta ett recept där vi skapar en bra plattform för alla men där individer kan och får vara som de är och utvecklas  på sin nivå.

Till rubriken nu, att leva som en lär. När jag pratar om hälsa, ohälsa och stressymptom så brukar jag ofta likna vårt mående med en tårta. Där varje del i livet, som arbete, sömn/återhämtning, relationer, kost, motion och så vidare är en egen tårtbit. För att må bra behöver vi ha det okej i så många av bitarna som möjligt, annars blir det obalans och ohälsa. Jag tänker att det är ingen katastrof på totalen om en sover lie sämre under en period, om det ändå är bra på de andra bitarna. Är det dessutom tungt på jobbet, en prioriterar inte att motionera och äta bra och det är trassligt i relationen med sambon, ja då blir hälsan därefter. Inte så bra. Jag är själv ganska stresstålig i jobbet bara jag ser till att balansera upp de övriga bitarna i min tårta, som exempel lägger jag minimalt med tid på att fixa, dona, pyssla och städa hemma. "Lite damm i hörnen gör inget, det är bara att släcka lamporna och tända stearinljus i stället så syns det inte", är typiskt sådant som jag kan kläcka ur mig. Jag tillämpar det hela tiden. Har en press på jobbet, i träningen eller någon annanstans så får en göra vad en kan för att ha låg press i de andra tårtbitarna. Men så ibland, då trillar jag också dit. När det inte är så jäkla lätt att stå fast vid sådant där. Som i torsdags då jag hade bjudit hem mina kollegor. Det var damm i hörnen och grus på hallgolvet, eftersom jag struntat i att städa. På morgonen innan de kom så fick jag ett infall att jag skulle stressa fram med dammsugaren en vända ändå, fastän jag hade bestämt mig för att prioritera bort det. Det kändes liksom jobbigt att de skulle se att jag inte städat, jag insåg att jag oroade mig för sådant där som jag annars säger är löjligt. Jag skärpte till mig! För min egen del spelar det ingen roll om det inte är tipptopp städat. Jag är inte perfekt. Ingen är perfekt. Jag vägrar låtsas, jag vägrar stressa upp mig över sådant. Jag dammsög inte. Men jag erkänner, det är inte alltid helt enkelt att leva som en lär.


Det här med att prioritera. Jag tände ljus och fixade soffmys, men dammsugningen struntade jag i till slut, precis som jag hade tänkt redan från början

Kommentarer