Det trodde du väl inte

I helgen fick jag ett ryck! Samtidigt som jag är väldigt nöjd över min avslappnade inställning till träning så kan jag ibland sakna den tiden då jag var mer målmedveten och därför också var i betydligt bättre form för att prestera.


Jag har inte sprungit något längre löplopp på flera år. Maratondistansen har jag inte gjort sedan 2013 och jag undrar om det inte var då jag sprang halvmaran sist också. Till sommaren blir det alltså 4 år sedan, helt galet vad tiden rusar i väg.

Jag är milsvidd ifrån både de tider och distanser jag gjorde då, vilket jag har konstaterat här om och om igen. Men inte blir det någon förändring bara för det. Därför bestämde jag mig för att nu får det vara slut på de här latis-fasonerna och tanten får fasikens rycka upp sig. Jag tog helt sonika och gav mig själv en julklapp, en startplats till en halvmara i april. Det borde väl ändå få mig att känna kniven mot strupen så att jag kommer igång och springer på riktigt igen?! Eller?

I tisdags försökte jag i varje fall ta ett steg i rätt riktning. Fyra kilometer med pannlampa blev det och decembers uteblivna träning kändes tydligt. Jag både flåsade och fick blodsmak i munnen där en sväng.

Kommentarer