Alla pass är inte rosaskimrande

Jag vet det förstås innerst inne och du vet det också, att alla träningspass inte är rosaskimrande härliga och utförs i frisk luft under solnedgångens brinnande himmel. Att alla pass inte är som mitt cykelpass i går, fullt av glädje och eufori. Fast när en själv haft ett riktigt bottennapp, ett pass där kroppen eller knoppen inte riktigt var med eller svarade så som en hade tänkt, då kan det kännas som att alla ändra är så jäkla lyckade. Jämt. Alltid. Konstant. Men lyssna på mig nu för det här är viktigt, alla har skitpass ibland.

Jag hade det i torsdags. Emma hade bjudit in till torsdagsintervaller igen och skulle ha med sig en kollega. Min vecka hade snurrat i etthundraåttio kändes det som och jag visste redan på förhand att förutsättningarna för att jag skulle kunna pressa löpbandsintervaller på någorlunda vettig nivå inte var de allra bästa. Samtidigt vet jag av erfarenhet att vissa gånger när jag har känt så har jag fått till de allra bästa träningspassen. Därför ville jag inte ta ut något på förhand utan tänkte att jag ger det en chans. När jag ungefär en timme innan passet inte lyckades hålla fokus nog på en sms-konversation med min andra syster, utan två minuter efter hennes första mail redan glömt att vi hade en konversation och inte minst vad vi ordade om, så förstår ni ungefär på vilken nivå min hjärna var.

Men jag åkte till gymmet ändå för träning är det bästa sättet för mig att stänga av allt det där som pågår uppe i huvudet och istället flytta ner fokuset i kroppen. Vi skulle köra samma upplägg som vi hade gjort två veckor tidigare och jag gjorde misstaget att tro att jag skulle kunna köra på samma nivå. Redan efter den första enminutaren tänkte jag att det var jobbigare än jag kom ihåg från sist, men valde att bita ihop. Jag genomförde passet och plågade mig mer än jag tror att jag har gjort på flera år när det kommer till löpning, och det är jag faktiskt lite nöjd med. Hade jag inte haft sällskap hade jag gett upp. Men faktum är att jag direkt efter den sista intervallen klev av bandet och satte mig ner en stund. Då var jag rätt blek om nosen och fruktansvärt slut. Nästan lite illamående. Så mycket mjölksyra vet jag knappt om jag har haft alltså.

Det är inte kul när en känner sig så mycket sämre än bara två veckor tidigare. Samtidigt så är det ju så det är, det går upp och det går ner med dagsformen. Så mycket annat spelar in på hur en fysisk prestation känns, än bara hur tränad en är. Det jag tar med mig som positivt är att jag bet ihop och genomförde, jag gav inte bara upp, men allt annat från det där skitpasset ska jag göra mitt bästa för att glömma.


Andra gånger som det har känts skit finns såklart också exempel på, typ den här gången i somras när jag var på riktigt dåligt humör och ingenting alls fungerade.

Kommentarer