Åsarnatrampet del 2; 30 km

Kom i mål! Foto: Lars Magnusson

Vi kastar oss tillbaka till tävlingsdagen i helgen, här kommer den andra och sista delen om Åsarnatrampet 2017! Om du förresten missade del 1 så hittar du den här. Jag var alltså i mål som segrare efter korta loppet strax för kl 12 och hade då ungefär 70 minuter till nästa start. Pulsen låg kvar ganska högt, om det berodde på vinnariver eller nervositet inför nästa utmaning vet jag inte. Jag försökte ta det lugnt, hängde med kiddosarna i lekparken och snackade med lite kompisar som dykt in för att vara med i elitmotionärsklassen över 30 kilometer. 

Jag hade min egen taktik klar för mig. Jag var redan trött. Att blåsa ur systemet sådär med hög puls känner på, även om förmiddagens lopp över 17 km var relativt kort, men jag ville ändå åka igenom långa banan för att se om det nästa år skulle passa mig att gå upp och rejsa på den istället. Eftersom jag redan hade gjort mitt så att säga kände jag varken något press eller prestige utan det enda som jag såg framför mig var att jag skulle ta mig runt och försöka ha kul. Jag bytte om till torra kläder och gled upp längst bak i startledet, fast besluten om att gå som siste person ut ur stadion och uppför asfaltsbacken. Delar av det här långa loppet går på samma bana som det korta men den största skillnaden är kuperingen. Där korta banan går rakt på går den långa upp, ner, runt och upp igen - typ! Jag är varken någon teknisk stigcyklist (men kunde cykla i princip allt på denna bana så förhållandevis enkel stig ändå) eller någon bergsget, och det var det sistnämnda som tillslut knäckte mig i lördags eftermiddag. 

Första halvan av loppet låg jag och myskörde. Eller ja, klart att jag slet i backarna, det går liksom inte att mysa när pulsen ligger i topp, men i övrigt var det lätt cykling med trevligt samtal med mitt cykelsällskap. Jag fick vänta in och ta det bitvis riktigt lugnt, för att hålla mig till planen och åka som "köcyklist". Det bästa med det var att jag verkligen såg banan. Vi sade det till varandra när vi cyklade där, att det var vackert. Så sjukt fina omgivningar med skogen och sjön, tänk att jag vuxit upp där. Vilket slöseri att jag inte uppskattade det mer då! När vi lämnade min hemby Brånan och jag vinkade av bästa familjen som var ute och agerade hejarklack, så väntade ett par kilometer uppför igen. Där och då sade mina ben upp sig och ersattes av geleråttor. Jag undrar fortfarande vem som anställde dem, något bättre borde det väl ha funnits att få tag på?! Det korta loppet på förmiddagen i kombination med långa banans kupering hade satt sina spår. Sällskapet gled sakta men säkert ifrån. Jag hade visuell kontakt av och till fram till att det bara var 4 kilometer kvar, men sedan drogs repet på riktigt och jag tror att det tickade iväg till två minuter eller något sådant mellan oss i mål. Absolut ingenting under andra halvan kunde klassas som myscykling utan nu fick jag verkligen kämpa för att motivera mig själv till att åka runt hela banan. 

Highfive med bästa supporten! Foto: Elin Borg

När jag började slappna av och tro att det värsta var gjort (för så är det på korta banan där), ganska precis när bilden ovan togs, så vek banan av igen rakt upp i skogen. Jag minns den delen som lördagens värsta. Det var massor av småbackar, inte långa men branta. Jag lyckades inte förmå mitt huvud att ens försöka trampa upp i dem utan jag klev av cykeln och gick. Tack och lov var det inte många kilometrar kvar så en liten stund senare fick jag än en gång trampa uppför upploppet. Denna gång betydligt mindre stressad, klart sist i fältet, men med ett leende på läpparna och ännu en highfive i näven!

Det blev på nästan alla sätt och vis ett helt annat lopp på eftermiddagen. Jag var aldrig någon gång tävlingstaggad och i "race-mode", men jag fick verkligen slita för det på slutet trots att jag na-na-naa-cyklade i början (vilket med facit i hand nog var bra). Tack vare mitt lugna tempo så hann jag läsa alla skyltar och banmarkeringar korrekt denna gång, vilket tyvärr många andra misslyckades med, och det förstår jag. Med tunnelseende och hög fart är det i princip omöjligt att skilja en röd pil från en blå pil ritade med vanlig tuschpenna på en liten vit skylt mindre än ett A4. Med några enkla insatser från funktionärerna och flytt av flaggvakter med några hundra meter så hade flera av loppets felkörningsincidenter kunnat undvikas. Eftersom det var så lång tid mellan korta och långa loppet så borde en omsnittsling på fler ställen ha varit möjlig. Men som Lars och jag konstaterade efteråt, det här var inte det första loppet vi deltagit i där någon kört fel, så ingen katastrof!

Det blev en lång dag som jag fick stänga med två segrar, en riktig förstaplats i det korta loppet och en "vinnare-från-slutet" i det långa. Mamma och syster Elin med familj gjorde en viktig insats på sidan av. Allt är mycket roligare när de är med. Nu ser jag redan fram emot nästa år!

Mer avslappnad målgång än på förmiddagen! Foto: Elin Borg