Vårruset 2017, Östersund

Lite ångest i blicken före start...

Såhär med facit i hand känns det nästan lite tråkigt att årets Vårruset-turné tog slut igår. Östersund var sista stoppet och där var jag på plats, med stumma vader och en halvtrött kropp. Loppet i Sundsvall hade satt sina spår men samtidigt var jag taggad på den betydligt plattare bana som hemmastaden bjuder på. Sin vana trogen med motvind på slutet förstås, men vad gör väl det? Vädret hade varit kanonfint hela dagen men så med en timme kvar till start började det mulna på och vinden blev allt kraftigare. Rätt skönt löparväder ändå. Jag efteranmälde mig till loppet på plats, bara drygt en timme innan starten, men har haft loppet i sikte rätt länge. I vanliga fall springer jag numera sällan eller aldrig två dagar i rad eftersom min kropp inte uppskattar det riktigt, men den här veckan fick det bli ett litet undantag. 

Trångt i starten. Här kommer jag på ytterkanten och försöker ta mig fram i fältet

Vårruset i Sundsvall har en bredare bana och en bredare start, dessutom kanske färre deltagare i tidtagningsklassen (?). Jag upplevde i varje fall Östersund som trängre och lite svårare att komma in i egen fart i början. Jag hade svårt att hitta en bra väg fram men efter ungefär en kilometer så började det flyta på ganska bra och med ett jämnare tempo i klungan. Jag gick ut i ett förhållandevis högt tempo för att vara jag så redan vid varvningen efter drygt 2 kilometer så hade jag det rätt jobbigt. Hela vägen tillbaka blev en kamp mot hjärnspökena.  

Otroligt plågad, här med ungefär 400 meter kvar till mål

Jag hade, som oftast på tävling, strategin att inte titta på klockan. Jag springer på känsla och den ska vara ganska smärtsam på ett sådant här kort lopp, utan att för den skull vara en nära-döden-upplevelse alltför tidigt. 5 kilometer är ändå 5 kilometer liksom. Fördelen med den distansen är att det är vad jag normalt joggar hemma, så jag har hela tiden mentalt något att jämföra med. Vid varje kilometerskylt tänkte jag på min vanliga runda och sa till mig själv att nu är det "bara" som från hygget och hem, eller nu är det bara som från skogskanten och hem. Då går det att fortsätta pressa. Hem vill en ju alltid och ju snabbare desto bättre liksom. Då tar ju det obehagliga slut. För obehagligt var det igår. Ruskigt jobbigt sista kilometern faktiskt. Jag som på träning aldrig plågar mig. Jag myser ju bara. 

Tillbaka till det där med klockan. Efter halva loppet ungefär bestämde jag mig för att vid passering 4 kilometer skulle jag snegla till lite och om jag hade den magiska gränsen 25 minuter, alltså en snittfart under 5:00 min/km, i sikte så skulle jag verkligen försöka gå för det. Jag trodde nog kanske inte att det skulle vara möjligt men hoppet levde. Jag tyckte att det var jobbigt och det borde tyda på att jag höll god fart, men det kunde såklart också bero på att jag var sliten sedan kvällen innan. Både av själva löpningen och av att det blev sent i säng. När jag väl kom till den där 4-skylten så var jag så trött men fick en liten boost av att se att klockan bara tickat till 19-nånting - chansen fanns alltså! Förbi Surfbukten och upp på bron var jag tröttare än tröttast men nu hade jag målet i sikte. Tekniken fanns ingenstans men jag slet framåt och kunde till slut passera under målportalen på en tid strax över 24 minuter. Det var länge sedan jag gjorde under 25 på femman, och även om gårdagens lopp var långt ifrån något personbästa så var det ändå en liten seger för mig och en kapning av måndagens femkilometerstid med 2 minuter. Med den utvecklingen är det nästan så att en hade önskat sig ett nytt lopp i kväll - att tävla sig i form är verkligen grejen för mig!

Stum i vaderna men nöjd!

Ännu en medalj bärgad!