Racerapport Tjejmilen 2017

Årets Tjejmilen-outfit!

Några har väntat, några har frågat - hur gick det egentligen på Tjejmilen? Det har jobbmässigt varit en späckad tid efter loppet så jag har helt enkelt inte haft ro i varken kropp eller knopp att sitta ner och få den här racerapporten klar. Men nu äntligen, nu sitter orden på plats, så ta fram popcornet och coca colan, luta dig tillbaka - här kommer the story om Tjejmilen 2017, från förberedelserna till målgången!

Loppförberedelser

Jag hade en ambition i år om att faktiskt kunna träna på lite mer inför Tjejmilen än jag har gjort de sista åren. Som ni vet så gick det också ganska bra under juli, då jag verkligen kände att kroppen höll för att springa både lite längre och fler gånger i veckan än tidigare. Så drog augusti in och jag steppade upp och lade in kvalitetspass i min träning. Tyvärr räckte inte riktigt tiden till så jag fick backa rejält på mängden, men tjänade nog en del mentalt på det för jag var verkligen "hungrig", sugen och motiverad på vartenda träningspass och det är flera år sedan jag senast faktiskt längtade till ett intervallpass. Det är för den delen också flera år sedan jag faktiskt ägnade mig åt den typen av strukturerad kvalitetsträning. Gott så och jag klappar mig själv på axeln faktiskt.

Så kom tävlingsveckan och jag lyckades som bekant ställa till det för mig själv redan på måndagen då jag drog på mig skavsår helt i onödan. Och ja, inledningsvis var jag precis exakt så bitter som jag låter i det inlägget. Jag hade planerat två vilodagar för att sedan kicka igång kroppen igen ganska ordentligt från onsdagen, eftersom jag normalt efter vila behöver en del träning innan min sega kropp vaknar till igen. Nu gick den planen totalt i stöpet den här gången och jag var som sagt först rätt sur och bitter över det, men från onsdagskvällen och framåt hade jag jobbat mig igenom det i huvudet. Ett lopp är bara ett lopp och jag vet hur jag funkar, när jag väl har kommit i mål så går det inte speciellt länge innan jag lagt det bakom mig. Det är sällan, eller nästan aldrig, som jag stått på en startlinje och känt att förberedelserna gått som jag tänkt, ändå så har jag ju ibland sprungit bra, ibland mindre bra. Om du är nyfiken på mitt Tjejmilen-bästa förresten så kan du läsa en 5 år gammal lopprapport här!

Snart dags för första start i Tjejmilen 2017

Tävlingsdagen

Så var det lördag och dags för lopp! Jag vet inte om det beror på ålder, erfarenhet eller att jag helt enkelt hade släppt alla förväntningar med tanke på hur den sista veckan blev, men jag var inte ett dugg tävlingspirrig. På gott och ont. Mina bästa tider jag gjorts med många fjärilar i magen. Den där tävlingsångesten som jag ibland har brukar leda till rätt mentala inställning, krigarvilja och i slutändan bra prestationer. Den här dagen fanns inga tecken på någon tävlingsnerv alls. Jag åt frukost, slappade på rummet, bytte om, plåstrade om tån och fossingen (det kommer ett helt eget inlägg om det, jag lovar) och joggade de två kilometrarna från hotellet till startplatsen på Gärdet. 

Jag hade en plan om att försöka gå ut i 5:15-fart (5 minuter och 15 sekunder per kilometer) och sedan helst öka. Jag springer mycket på känsla på tävling och kan bli stressad av att kolla på klockan för mycket så där hade jag redan på förhand bestämt mig för en snabbkoll efter första kilometern bara för att stämma av, och sedan inget mer förrän vid målgång. Det är en regel som jag har rätt ofta på löplopp, och som jag faktiskt brukar hålla, men det gjorde jag inte riktigt den här gången. 

Starten gick och jag kom i väg rätt bra. Det är alltid lite trasslig och trångt i början men jag klarade mig från att snubbla och kunde tassa på i mitt tempo nästan direkt. Känslan var riktigt bra och de sega ben jag befarat kände jag inte av alls. Om det verkligen var korrekt eller om jag bara just då var lite hög på den där loppkänslan som jag älskar så mycket, det vet jag inte. Klockan visade i varje fall 5:14 vid första passeringen, och jag låg således helt enligt plan. Jag hade satt upp tre målnivåer gällande min sluttid, med ett acceptabelt mål om att slå förra årets tid på 54-nånting, ett ganska realistiskt mål (trodde jag) på 52:30 och så drömgränsen 50 minuter, som var allt annat än realistiskt men som sagt ändå en dröm. På väg mot passering halva loppet började jag känna av segheten i kroppen. Jag som annars väldigt sällan är trött i benen när jag springer, det brukar alltid vara flåset som sätter gränsen, hade plötsligt ben som kändes som tuggummi. De var allt annat än rappa och uppträdde precis så som de brukar göra efter flera vilodagar på rad. Nu var det ingen fröjd att springa och vid passering halvvägs gjorde jag misstaget att titta ner på klockan. Jag hade en förhoppning om att det skulle ha gått lite snabbare dit och när det inte gjort det blev jag kanske ändå lite knäckt och tappade fart? Det är svårt att säga egentligen vad som var hönan och vad som var ägget, men jag kände mig ännu segare på andra halvan och klockan vittnar om att det gick segare också. 

Huvudet var inte intresserad av att kriga heller utan jag höll hygglig fart, visst gjorde jag det, men den där sista lilla gnistan för att verkligen kämpa saknades. 

Efter målgång med medaljen runt halsen

I mål!

Jag klockade mig själv under målportalen till en tid på 53:43 min/km, med den officiella tiden ett snäpp bättre än så med 53:30-nånting, och det är faktiskt först nu när jag sitter och skriver den här lopprapporten som jag tagit upp och tittat på kilometertiderna kilometer för kilometer. Väl där kändes det liksom som att det kvittade. Det gick inte riktigt som jag hade önskat men vad fasikens, det gick ju ändå hyggligt. Där och då var det allt som räknades. Nu när jag kollar på tiderna ser jag att jag ändå bitvis sprang riktigt bra och jag är mer nöjd idag än jag var efteråt, även om jag som sagt inte direkt var besviken då heller. Det är med lopp som med livet - ibland går det upp och ibland går det ner - och det är själva charmen! Jag är toknöjd över att kunna lägga ännu en tjejmil till bagaget och jag ser redan fram emot nästa år.

För skojs skulle kör jag en redovisning från klockan precis som jag gjorde efter mitt "rekordlopp" år 2012 (kolla länken längre upp och notera viss skillnad i fart då och nu)...

Loppet enligt min Suunto Spartan Ultra
Tid: 53:43 min
Distans: 10,10 km
Snittfart: 5:19 min/km
Snittpuls: 170
Högst uppmätta puls: 180
Fart per kilometer: 5:14, 5:15, 5:04, 5:16, 5:26, 5:26, 5:39, 5:08, 5:31 och 5:14

Matchande rosa medalj!

Kommentarer

Populära inlägg